G A Y T A L K

Den som följt min blogg borde ha uppfattat en viss förändring. Dels att jag skriver mer sällan, men också att det lilla jag skriver tenderar till att bli mer personligt. Detta är egentligen inte min mening, utan verkar svarare vara en naturlig utveckling av bloggen. Nog om det.

Detta inlägg ska handla om gayproblematik. Detta område ska jag dela upp och konkretisera.

1. Att komma ut
Detta har redan tagits upp i ett tidigare inlägg, så ska därför inte gå in så djupt på detta. Promlematiken i detta återkommer delvis i punkt 2.

2. Acceptans från omgivningen
Detta problem är likt det första individuellt. Alla har inte problem med acceptansen från sin omgivning, och detta tycks bero mycket på vem man är som person och hur just omgivningen ser ut. Växer man som gay upp i ett område med många bögar och flator är acceptansen med största sannorlikhet självklar. En miljö som denna finns knappt (se punkt 3). Själv har jag inte haft svårt att få acceptans, snarare tvärtom. Det var roligt att komma ut. Men, det finns givetvis de, som inte har lika stor tur. Vad är då lösningen på problemet? En lösning skulle kunna vara att vänta på att världen ska mogna, men det är icke realistiskt. På vissa platser kommer omgivningen kanske aldrig att mogna. En annan lösning är att se acceptera att inte alla kan acceptera dig. Det är det jag själv strävar efter, men jag har fortfarande svårt för när någon kommer med en otrevlig kommentar om bögar.

3. Att hitta likasinnade
Kanske det största problemet, i alla fall mitt. Man kan vara socialt och geografiskt isolerad från folk med samma läggning om man är gay. Jag känner att jag är båda. Det finns inte många gaykillar i Karlstad eller ens Värmland, i alla fall inte som syns. Min skola har inte ens en gaystudentförening - något som jag nästan tycker är ett måste. En sådan förening skulle vara ett fantastiskt sätt att komma i kontakt med likasinnade, OCH jämnåriga dessutom. Det sista kan man inte lita att finna på en community som t.ex qruiser.com. Men denna gubbfyllda, sexfokuserade och ibland äckliga sida känns just nu som det enda sättet att komma i kontakt med andra. Jag menar, var ska jag annars leta? På alla gayklubbar som finns i Karlstad? På vanliga krogen? Nej, det funkar inte, kanske för straighta killar och tjejer, men inte för mig. Jag kan inte se en kille och tänka "han ser intressant ut" och tro att han ska va gay. Chansen är mikroskopisk. Ingen idé att försöka. Lösningen på detta problem? Att leva singel, att flytta eller att fortsätta leta på nätet. Om jag ska behöva flytta för att hitta nya vänner eller en pojkvän, då är det nåt allvarligt fel på världen. Att leva singel suger hårt, så det återstår bara ett alternativ. Vi får se hur det går med det.

Tack för mig (ber om ursäkt för eventuella stavfel, orkar inte rätta just nu)
William

Detta skriver jag i ren desperation. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag har trott att första kärleken skulle va nåt speciellt, nåt härligt, nåt underbart och fantastiskt. Jag hade fel. Inte heller andra kärleken stämde in på detta. Inte tredje heller. Och nu vet jag att 4:e inte heller gör det. Varför är det såhär? Har jag sån förbannad tur i spel att det inte finns nåt kvar för kärleken? Verkar nästan så.

Hur ska jag kunna ens våga tänka tanken igen, att försöka ge mig in ett förhållande? Jag har aldrig ens haft ett förhållande. Det har alltid tagit slut innan vi kommit så långt, vanligtvis att jag blir dissad, och ofta helt utan motivation. Vad fan är det för fel på mig, eller vad fan är det för fel på de jag träffar? Ge mig en ärlig chans, för helvete. Icke då. Döm direkt. Yrka på vänskap, endast. För helvete, jag har vänner, om än inte så många, men ändå tillräckligt många. Jag behöver inga fler, vad jag behöver (ja, inte bara vill - BEHÖVER) är en pojkvän. Men hur fan ska jag göra då? När det kommer till kärlek och intima relationer är det uppenbarligen ett helvete att va gay. Skulle gärna se alla straighta personer få gå igenom vad jag själv fått gå igenom. Inte påstår jag att straighta saknar kärleksproblem, det är inte det jag säger. Det jag säger är att det är fan så mycket enklare att vara straight. En straight kille behöver väl för fan (nästan) aldrig konfirmera att en tjej han gillar är straight hon med och inte lesbisk.

Den som har ett lösning på DET problemet, berätta för mig - hur ska man komma i kontakt med folk? Och sedan, hur får man deras intresse, eller snarare, hur BEHÅLLER man deras intresse. Allt är så jävla gosigt och mysigt i början tills man börjar träffas på riktigt, ute i den riktiga världen. Då skiter det sig, förr eller senare. I alla fall för mig. Det suger att va ensam. Det suger att älska någon så mycket när personen i fråga har tappat intresset för en. Hur tusan ska man tacklas med det problemet? Inte tänka på det? Svårt när det enda man tänker på är den personen, enda man hoppas på är att den personen ska komma och säga: "du, jag tror jag vill träffa dig igen". Fuck this fucked up world, säger jag. Har jag fötts in i fel värld, fel universum?  Mycket möjligt. Men, dert är nog inget man kan göra något åt. Man får leva med det. Men tänk om jag inte riktigt orkar leva med det?

Varför skriver jag detta? Varför förmedla något som ingen människa skulle vilja läsa? Ingen läser ju denna blogg i alla fall. Jag skríver för min egen skull då. För att jag måste få allt jag känner sagt, allt jag tycker lyft från mitt bröst, som är boning för ett hjärta som just nu bara slår för en enda person. Och han vill inte ha mig. Hur ska jag kunna förtrycka ett sånt faktum, få alla tusen känslor att försvinna? Det går bara inte. Jag behöver honom, men han behöver inte mig. Det som inte dödar härdar - yeah right. Jag borde vara van nu, att folk tappar intresset och alla de  påstådda känslor de hade från början. HAN sa att när vi började träffas så skulle våra känslor bara utvecklas och bli starkare. Fuck you. Mina känslor gjorde det. Dina bara drog sig undan och försvann med intresset att försöka få tillbaks dem. Är jag bitter? Nej, jag är jävligt förtvivlad. Jag orkar inte med det här, inte nu, inte när jag var så nära att få ihop det. Är inte att sova i samma säng ett gott tecken? Jo, det var det sista vi gjorde, sista gången jag såg honom innan han gick från att vara HAN till den där som jag älskar men som inte älskar mig tillbaka. Kanske han, eller  DU, läser detta. Inte vet jag. Spelar väl ingen roll egentligen. Du skulle få tid på dig, men du kommer inte tänka på det i alla fall. Du är för upptagen med skolan. Du kanske är rädd för att nån ska älska dig som jag gör? Rädd för krav som kommer vid ett förhållande? Men varför träffade du mig i första början? Och sen en gång till. Och en gång till. Något fanns där, du måste ha gillat mig. Varför gav du upp?

Vem skriver jag till? Jag skriver till honom, vad det verkar. Det var inte min meing. Jag har alltid försökt vara objektiv på denna blogg. Jag skiter i det nu. Orka va språkligt korrekt som  han. Jag ska leva singel livet ut, och älska en straight kille. Han kommer aldrig att tillfredsställa mina behov, men han kommer aldrig svika mig, eftersom han redan gjort det indirekt genom att ha den läggning han har. Låter det pessimistiskt? Säg till mig då, hur kan jag inte vara pessimsstisk? Och hur fan stavas det, det bryr jagh mig inte om ett dugg. Att vara optimist suger. Jag var det, hoppas och verkligen trodde på HONOM, låt oss kalla honom P. Men, det visade sig vara dumt att göra så. Nästan en hel jävla sommar bortslösad på honom. Vad ledde det till? Detta, just detta! Ett onödigt långt bloginlägg om en massa strunt som ingen orkar läsa och sätta sig in i. Varför? Folk är egoister. Vem bryr sig om hur jag mår? Jag har inte en aning. Jag bryr mig inte. Även jag är egoist.

Jag vill så förbannat mycket. Jag är så redo, ge mig chansen att få visa att jag är mogen för ett förhållande. Fan va patetiskt. Jag har aldrig legat med en kille, inte ens kysst, inte ens pussat en kille. This is my curse. Dömd att misslyckas med kärleken, vad det verkar. Jag har aldrig hört om någon som haft lika mkt problem med det som jag. Kan kanske bero på att ingen gnäller så mycket som jag, men jag ser det som min rätt att gnälla, detta inlägg är ett långt jävla gnäll, som bara jag läser ändå. 0 kommentarer. 0 kommentarer. Allt jag ser.

Är jag en attention-whore? Kanske, jag vill ha uppmärksamhet, men får det inte. Ska jag kanske ta och skära mig, sminka mig och va allmänt dyster hela tiden? Dyster är jag redan, jävligt dyster. Ful i mun också, vad det verkar. Jag bryr mig inte. Jag får skriva vad fan jag vill hur fan jag vill.

Nu känns det något bättre, men känner mig fortfarande alldeles tom inombords. Vet inte riktigt hur jag ska klara av det här. Kommer antagligen börja grina snart igen då jag börjar inse hur mycket jag saknar honom. Det suger. Fuck. Hur ska jag klara mig igenom det när all optimism och hopp har försvunnit? "Det kommer" säger alla. Nej för fan det gör inte det, detta senaste försök med P bevisar det nog rätt bra tycker jag. Kanske min enda chans att lyckas är att flytta till en storstad, supa mig full och gå på gaykrogar. Kanske är enda sättet att träffa folk. Visserligen folk över 35, men jag ska väl va nöjd med vad jag får?

Hejdå.
Älskar dig P, mer än något annat. Vill ha dig.

Den som läst min blogg och följt mina tankegångar, och håller med mig, kan förstå att ett av mina mål är balans. Balans mellan kön, läggningar och etniciteter. Men också balans när det den ekonomiska standarden. Detta inlägg ska handla om detta, och det kan mycket väl blir det djupsinnigaste hittills.

Först måste jag belysa min världsuppfattning. Jag tror inte på Gud, däremot tror jag på en högre makt, nämligen Jorden själv. Kalla den Gaia, Moder Jord eller Naturen, kärt barn har många namn. Precis som jag strävar Naturen efter en balans, som genomsyrar allt och alla. Enligt t.ex. min historielärare kan man inte applicera naturens lagar (bl.a. ”den starkaste överlever”) på människan, eftersom man då börjar glida in på socialdarwinism och som idag betraktas som något man inte bör syssla med. Steget till rasism är inte långt

Om det är något jag inte är så är det rasist. Alla människor har precis lika värde, varifrån man än kommer. Men, att inte applicera naturens lagar på människorna, vore att se förbi det uppenbara. Det ÄR vi västerlänningar som lever i välstånd, och människor i 3:e världen som lider av fattigdom, sjukdomar och svält. Hur detta kommer sig ska jag inte reflektera över här, jag ska bara peka på det faktum att världen ser ut som den faktiskt gör. Sen så kan man se detta så här: jorden är överbefolkad. Om alla människor i hela världen levde som vi västerlänningar skulle undergången vara ett faktum. Vår Jord, vår moder varifrån vi alla kommer, skulle inte vara tillräcklig. Som jag tror jag att Naturen söker balans. Vi människor (då pratar jag främst om oss västerlänningar), har ställt oss själva över naturen. Är vi likställda Naturen, står vi över den, eller är vi rent ut sagt underkastade den?

Vad är cancer? HIV? Fågel och svinfluensor? Pesten? Jag är strakt troende på ödet. Jag vill åtminstone tro att allt som händer gör det för att det är menat att göra, att det fyller någon form av funktion. Det är ett ganska positivt sätt att se saker på; tror man på ödet kan man inte göra ”misstag”, för det var menat att man skulle begå dem. Något kommer ur dessa, något som är bra. Men, det är samtidigt en ganska mörk syn, om man ser till att ALLT har en mening. Även ovanstående sjukdomar är alltså något som finns för att det fyller någon funktion. Vilken? Att skapa balans.

 Först måste man återigen ställa sig frågan, kan naturens lagar appliceras på människan? Om vi säger ja, då kommer följdfrågan; är mänskligheten en population? Och är denna population för stor för ”utrymmet”? Om vi antar detta och säger att naturen vill skapa balans kan naturens metod vara sjukdomar som minskar vår befolkning. Men, vilka är det som stryker med? Det är sannerligen inte vi i väst, utan de som redan har det fattigt och sjukligt. Om vi i väst inte ställde oss över naturen, kanske naturen skulle kunna balansera tillvaron genom att istället ta kol på oss istället för dem som redan lever i fattigdom och misär. Vad menar jag då med detta? Att vi ska ignorera våra sjuka och gamla? Nej, det skulle ju strida mot min åsikt om att alla är lika mycket värda och att alla har rätt till vård. Men, jag måste få ställa följande tes: Vad händer när vi funnit botemedlen mot t.ex cancer och HIV? Kommer alla få leva livets glada dagar utan dessa två sjukdomar? Nej, jag tror inte det. Naturen kommer att finna ett nytt sätt, kanske i form av en ny sjukdom, att försöka ta kol på oss. Vi kommer kämpa mot denna sjukdom, och kanske finna ett sätt att stoppa den. Då kommer nästa. Så kommer det hålla på, ända tills vi inser att naturen är något vi är fullständigt underordnade, något som inte ska sätta oss upp emot, men något vi kan samarbeta med.

Vi håller på och förstör naturen med utsläpp, kärnkraft och skövling av regnskogen. Om vi verkligen vill låta våra barnbarn och kommande generationer växa upp i samma värld som våra förfäder gjorde, då är det dags att tänka om.

Sammanfattningsvis; Balans är något som både jag och Naturen strävar efter. Världen är i nulägen inte i balans, och Naturen gör sitt för att försöka skapa det, kanske med hjälp av sjukdomar. Men vi västerlänningar sätter oss över naturen, och det resulterar bara att vi överlever, medan den fattiga och svältande dör. Vi människor måste inse att vi är underordnade naturen om vi ens ska ha en chans att överleva. Det är något att tänka på.

Det är dags för ett längre inlägg som likt det kommande inlägget om pride alltid har varit på tapeten, redo att skrivas och publiceras. Ämnet är, som rubriken antyder, om att komma ut. Att komma ut.

Nu pratar jag inte om att komma ut ur fängelse, komma ut i solen eller komma ut i arbetslivet. Jag pratar givetvis om att komma ut som homosexuell. Att komma ut ur garderoben, är ett uttryck som många använder, jag är nog inte riktigt en av dem. Det är ett rätt bra uttryck, men själv föredrar jag det simplare ”komma ut” istället. Men vad betyder det då, mer exakt, att komma ut? Precis som många andra saker, som jag inte är sen att påpeka här i bloggen, är svaret på den frågan helt individuell, och jag kan nästan svära på att ingen komma-ut-historia är den andra helt lik. Men generellt kan man säga att komma ut betyder att man berättar för andra människor om att man inte är heterosexuell, utan istället homo-, bi-, eller transsexuell, som (tyvärr, måste jag säga) är normen i dagens samhälle. Men jag ska återkomma med reflektionen senare i detta inlägg. Först ska jag berätta om min egen process.

Jag tror, helt ärligt, att jag inte har kommit ut helt, och att jag aldrig kommer göra det heller. Frågan jag ställer mig är givetvis: vad är helt ”ute”? Vad innebär det att ha ”lämnat garderoben” fullständigt? Jag skulle vilja påstå att det är när hela världen, alla människor i alla länder, känner till ens sexuella läggning. Detta är självklart helt omöjligt att uppnå, så istället för att prata om att ”komma ut” och status i ”utkommandet” kan man prata om öppenhet. Mycket kan få plats i ordet öppenhet, men för mig är det ett ord för säker på sig själv man är, hur ärlig man är mot sig själv och andra. Att vara fullt öppen med sin läggning anser jag vara när man inte längre tänker i ”öppenhet/komma ut”-banor. Alla i ens närhet vet att man är homosexuell, och själv bryr man sig inte om att de vet eller inte, eller vad de tycker. Om någon frågar, svarar man ärligt, utan tvekan, som att det vore en helt naturlig sak (vilket det givetvis också är). Är då jag helt öppen? Det tror jag inte. Än har ingen frågat mig (bortsett från min bror) om det, så jag har inte fått chansen att svara. Detta kanske helt enkelt beror på att jag inte är särskilt stereotypt homosexuell, så det finns ingen anledning att tro att jag är det, och då heller ingen anledning att fråga om jag är något annat än straight. Jag ser fram emot när någon frågar mig rätt ut, och om jag kommer säga som det är. Jag tvivlar inte på att den dagen kommer att komma så småningom.

Hur började jag då ”komma ut” eller öppna mig för andra? Jo, det var förra sommaren, och det var först efter att ha pratat med en kille via nätet, en kille som jag fortfarande inte träffat, en kille som uppmuntrade mig och stärkte mitt självförtroende, som jag vågade berätta för min mamma. Klockan råkade vara runt två på morgonen, och jag råkade befinna mig hos pappa. Men, både jag och mamma var ute på Msn Messenger (hädanefter förkortat msn), och det var genom detta instant message-program som min mamma fick veta att jag gillar killar. Bra sätt att berätta på, kan man fråga sig? För mig var det bra, kanske det bästa sättet. Mamma har aldrig sagt något i stil med ”jag tycker allt du kunde sagt det till mig öga mot öga”, och det ser jag som ett tecken på att hon acceptera mitt sätt att göra det. Faktum är, att ingen annan har sagt det heller. Och faktum är också att alla jag berättat för, förutom två personer, har fått reda på det på samma sätt som mamma – via msn. Undantagen var en kompis, som jag berättade för via sms, och min pappa, som fick höra det från mamma. När mamma berättade att hon pratat med pappa blev jag nästan lättad, jag skulle slippa berätta det för honom. Han har dock aldrig pratat med mig om det, ställt frågor eller liknande, men hans beteende mot mig har inte ändrats det minsta.

Processen att komma ut fortgår än idag. Snart kommer jag börja på universitet, och då hamna i en ny grupp människor, vissa kanske bekanta, men större delen helt okända och för mig nya människor. Där kommer jag knyta nya relationer och vänskapsband, och att komma ut för de jag känner mig trygg med ser jag som en naturlig del. Efter universitet kommer jag (förhoppningsvis) ut i arbetslivet, och jag får börja om processen, som jag märkt med tiden blir allt enklare. Från början var det väldigt, väldigt spännande, jag minns jag satt och skakade när jag berätta för de första 5-10 personerna. Det var nästan beroendeframkallande att komma på vänner att berätta för och sedan genomföra det. Reaktionerna har varit många. Några överraskade mig med att inte alls visa sig vara bögfientliga och homofobiska längre. Andra (du vet vem du är) trodde först att jag hade mördat någon när jag att jag hade något viktigt och rätt hemligt att berätta. Det var just det – hemligt. Det jag berättade var sagt i förtroende, och såvitt jag VET var det ingen som bröt förtroendet, vilket är ett gott tecken på väldigt goda vänner . Nu är det ingen hemlighet längre, anser jag, och det är väl ett stort steg mot fullständig öppenhet.

Om jag ska bli lite djup som jag tenderar att bli i en del inlägg; är det nödvändigt att det överhuvudtaget finns en komma-ut-process som vi homo-, bi- eller transsexuella behöver genomgå? I dagens samhälle, ja, jag tror det. Det är inte hälsosamt att dölja sitt riktiga jag, om än bara något så simpelt som en annan läggning än normen. Man får smussla, smyga och vara försiktig hela tiden, vilket är både ansträngande och riskabelt. Om någon kommer på en, t.ex i säng med en annan kille, då kan det bli väldigt jobbigt att bortförklara sig eller ljuga sig ur situationen istället för att säga sanningen. Men om vi levde i min utopi, då skulle detta fenomen, detta inlägg, till och med denna blogg helt sakna mening. Det skulle vara absolut frihet för alla människor världen över. Det är något vi bör sträva efter, även om målet är väldigt avlägset i dessa tider. Detta inlägg skulle kunna bli hur långt som helst. Jag har utelämnat en massa att skriva om. Antingen kommer jag skriva mer om dessa längre fram, eller så är det upp till er läsare att ställa massa frågor (jag gillar verkligen frågor!) för mig att besvara. De kan lämnas som kommentarer till detta inlägg eller mailas.

Ha det gött!

Jag vill be om ursäkt till alla eventuella läsare av den här bloggen för det "lilla" uppehållet som varit.

Jag kommer att under sommaren försöka ta tag i bloggen och skriva om bl.a mina tankar om pride, vilket egentligen var syftet med denna blog från början. Kampen mot stereotypismen kommer givetvis fortsätta, även om Urklippen i princip kommer försvinna. När man inte längre omger sig av så speciellt fördomsfulla människor blir det lite lite att skriva om på den fronten, men ska försöka hitta uttalanden att reflektera kring.

Idag har det åskat rejält. En del av tiden satt jag ute och bara njöt av regnet, de otaliga blixtarna och det enastående mullret från alla håll. Jag satt även och funderade över vad väder är, och jag kom fram till ett bra svar: något som vi alla är likställda inför. Så är det, om man tänker efter. Visst finns det extremer, som gör allt för att trotsa vädrets extrema krafter, men de är få. Normalt är alla människor helt likställda, alla lika hjälp- och maktlösa inför den enorma övermakt som vädret är. Ingen människa kan stoppa regnet från att falla, marken från att skaka, vinden från att blåsa eller vulkaner från att tömma sitt innanmäte ut över bergsslätterna. Jag försöker inte vara poetisk, jag försöker vara realistisk. Vädret kommer alltid att finnas, i många olika former, och människan kommer alltid att stå lika handfallen inför det. Det är något som förenar oss alla.

Folk som vågar säga nej till alkhol, folk som vågar stå emot grupptryck, folk som vågar vara sig själva, de är människor som jag beundrar. Dock verkar detta vara en mycket liten grupp, som jag själv anser mig befinna mig i.

Jag dricker inte alkohol. Jag har skäl till det. Men måste man ha skäl till detta, och så mycket annat? Måste man förklara sig och motivera allt man gör? Nej, det tycker jag inte. Inom poltitiken, debatter och liknande, där är det såklart ett måste. Men när det gäller mig och alkhol, nej.

Jag ska vara inkonsekvent och gå emot vad jag nyss sa och nu motivera mitt val. Om du inte känner mig kan följande kanske låta ovanligt, kanske du inte hört någon uttrycka sig på samma sätt som mig? Vi får se.

Motiv 1
Först och främst anser jag att alkhol är en drog, likställd med tobak. Jag skulle inte vilja påstå att det är likvärdigt med narkotika, men som det brukar vara så leder en drog till nästa, och har man väl börjat ge sig in i drogornas värld är man illa ute. Jag känner några i min närhet som i berusat tillstånd rökt på, inte en helt vardaglig festcigg, utan lite tyngre grejjer. Cannabis, hasch eller något i den stilen. Det trodde jag inte om dem. Alkohol är lagligt, men hasch är det sannerligen inte, och olaglig verksamhet är något som jag inte tycker så värst bra om, såvida det inte gäller illegal nedladdning, men det är en annan historia. Det jag menar här är att de personer som sökt sig till de här drogerna ANTAGLIGEN (jag vet ju givetvis inte) inte gjort det om de vart nyktra. Detta är alltså motiv nummer 1.

Motiv 2
Om man blir drogmissbrukare förstör det ens liv. Men också alkholen i själv kan förstöra liv, till och med släcka det. Det händer allt för ofta att folk kör rattfulla, skadar eller har ihjäl sig själv eller andra. Ett långvarigt missbruk kan också leda till att man förstör sin kropp. Jag har två morbröder, den enda som i princip är missbrukare och den andra som har varit det, men hans hjärna har fått permanenta skador. Han klarar sig i arbetslivet, men han är långt ifrån så "pigg" som han borde vara. Han vann förövrigt 2 miljoner kronor på triss. Om jag vinner 2 miljoner så vill jag använda dem, inte göra som min morbror; köpa fler trisslotter. Jag vill ha min hjärna och lever i behåll livet ut. Detta är alltså motiv nummer 2.

Motiv 3
Dags att se på VARFÖR man dricker. Den kanske mest vanliga orsaken jag har hört är att man tycker att allt blir så mycket roligare, att man vågar göra saker som man annars inte skulle göra osv. Detta är ju naturliga följder av alkholens berusningseffekt. Men behöver man dricka för att ha roligt? Jag vet att det fungerar. Dock vet jag att det inte är kul att se på när andra dricker och man själv inte gör det. Visst kan man skratta åt hur vissa beter sig på fyllan, men man känner sig inte delaktig på något vis. Jag tror att man ska kunna ha kul utan spriten, om man väl har en aktivtet att ägna sig åt. Detta är alltså motiv nummer 3.

Motiv 4
Följande motiv kanske är luddigt i jämförelse med de andra, men jag kan omöjligt veta vad som händer med mig när jag blir berusad eftersom jag inte frågat. Jag har ett par i min klass som uppges blivit aggressiva samt självmordsbenägna på fyllan. Jag kan inte påstå att jag är den gladaste människan på jorden, och det finns en risk för att alkholen får mig att bli ännu mer negativ än vad jag redan är, vilket bör undvikas. Självklart vet jag inte om det kommer bli så, och risken är säkert väldigt liten, men den finns. Detta är alltså motiv nummer 4.

Motiv 5
Jag har aldrig tyckt om att inte ha kontrollen över en situation, och det är något som händer när folk får i sig för mycket att dricka. De förlorar en del av kontrollen över sig själv, och jag som inte dricker får svårt att överblicka situationen. Min käre far gjorde en hel del pinsamma saker på nyår för några år sedan, som jag helst inte vill prata om här. Sånt är aldrig kul. Detta är alltså min sista, femte motivation.

Ha det gött (och skär ned på spriten)!

Idag fick klassen se ett litet avsnitt ur Fredrik Lindströms underbara serie om det svenska språket, Värsta Språket.

Ämnet som togs upp var bl.a om dialeketer och socialekter. En socialekt är en som en dialeket, men variationen i uttalet beror inte på geografisk tillhörighet, utan social. När jag satt där och han pratade om att arbete, kön och ålder påverkade socialekten kom jag att tänka på fjollspråket som en del (eller ja, majoriteten) av homsexuella män lagt sig till med. Det dröjer inte länge förän programmet börjar behandla detta ämne.

Jag, och många andra, har trott att fjolligheten hos bögar kommer ifrån att de försöker härma och bete sig som tjejer gör. Enligt forskare är det inte riktigt så det ligger till. De menar att det de gör är att göra parodi på själva förställningen om hur en bög ska vara, dvs fjollig och tjejig. Detta gör de medvetet och för skojs skull. Jag har själv aldrig frågat en fjolla varför han är som han är, och jag tror inte jag tänker göra det heller, men tydligen så har det forskats på området. Jag vet inte om jag kan hålla med riktigt. Om vi antar att forskarnas hypotes stämmer, de fjollar för att pardodera med sig själva, var ifrån kommer den föreställningen om hur en bög är? Det lär ju knappast varit så att två bögar mötte varandra en morgon och tänkte något i stil med: "ja, han där är ju bög, han kanske är tjejig, så därför kan jag göra parodi på det genom att själv vara det".

Nej. Detta låter inte rimligt. Men varifrån kommer då egentligen stereotypen fjollbög? Det är inte en fråga som jag kan besvara, och vad är det egetligen för mening med det? Jag tycker som alltid att vi istället ska försöka sudda ut den bild människor har om varandra, åtminstånde söka finna ett sätt att göra detta på.

Kom just på det.
Stereotypism är bara en bredare version av den gamla hederliga fördomen.
Fördomar är något som till och med jag har.

När stereotypismen försvinner även fördomarna, och alla blir glada och fria, i en värld fri från hat mot människor som inte är som en själv. Varför hatar människor varandra? Jag hatar inte någon, jag tycker bara sämre om dem än resten. Fördomar kan mycket väl vara en av källorna till hat. Fördomar kommer från rädsla.

Hur tar man kol på fördomar? Jo, kanske på samma sätt som man kan bota fobier. Om en kille är homofob, kanske han ska börja omgås med bögar och snart inse att visst, de är inte riktigt som mig, men de är helt vanliga människor som mig. Det kan kanske vara svårt till en början, särskilt besvärligt kan det bli med en rasist bland människor från mellanöstern eller afrika.

Jag borde inte ens behöva ha den här bloggen om fördomar inte existerade. Nu gör de det, och jag känner att det är min skyldighet att skriva om det. Hoppas du gillar det jag skriver (även om detta inlägg var fruktansvärt spontant =)

Mjau!

Vad är mitt ultimata mål?
Dels själva utopin, som redan diskuterats.

Sen har vi det totala utslocknandet av det jag kallar stereotypismen. Vad är då denna ism?
Jo, denna ism betecknar inte stereotyperna själva, utan den mentalitet som finns hos folk som tror på dessa stereotyper. Jag ska försöka förklara, även om jag finner det svårt att sätta ord på mina tankar i denna fråga.

Jag vill inte bekämpa stereotyperna. Det skulle vara något mycket fel att göra. Det jag vill bekämpa är mer själva begreppet stereotyp, och hur människor kopplar samman en bild av stereotyp med resten av människorna i samma grupp. Ta t.ex naturvetenskapsprogrammet. När man hör ordet natur börjar man kanske osökt tänka på en nördig kille med finnar, glasögon och en hel bunt med böcker under armen. Ett annat exempel är timeprogrammet. Då tänker man kanske på en kille med en bärbar dator som sitter i ett hörn och spelar t.ex World of Warcraft. Så här kan jag hålla på. Det jag vill bekämpa är just detta att man sätter samma "etikett" på alla inom en grupp, när det kanske bara är vissa som följer stereotyperna. Utöver detta skulle utplånandet av stereotypismen innebära att dessa grupper inte ens existerar, och att det inte finns något som är stereotypt längre. Detta innebär givetvis inte att tex att fjollbögar som ju är ganska sterotypa bara helt plötsligt ska försvinna, nej, det är associationen, kopplingen mellan fjolla och bög som ska försvinna. Det är ett av mina mål.

Ett tredje mål är att alla homfober börjar tänka om lite. Alla människor har rätt till sin egna åsikt, men om denna åsikt uttalas och sårar någon psykiskt ska den som yttrade sig hålla käften. Vill göra ett försök att citera killen som hävdade att homo var en sjukdom. Sagt på en klassfest: "ahh det enda som fattas nu är en bög eller nåt som jag kan slå ihjäl".
Jag hörde detta och blev givetvis förbannad, dels för att han har sådana udda och sjuka idéer, samt att han pratar om dem hur som helst. Vill också påpeka att han inte var så värst berusad när han sa detta. Fy fan. Detta är något som jag vill bekämpa. Jag försöker att inte ta hans uttalanden personligt, men det är svårt.